| De sanitära arrangemangen i lustgården stod högt över allt vad man dittills hade försökt åstadkomma på Urantia |
Urantia boken Del 3. Urantias (jordens) historia. Kapitel 73.
4. ETABLERANDET AV LUSTGÅRDEN
När Materiella Söner, de biologiska förbättrarna, inleder sin vistelse i en evolutionär värld kallas deras boningsplats ofta Edens lustgård därför att den kännetecknas av blomsterprakten och den botaniska storslagenheten i Edentia, konstellationshuvudstaden. Van var väl förtrogen med dessa seder och såg till i enlighet därmed att hela halvön blev till trädgård. Bete och boskapsskötsel planerades till det angränsande fastlandet. Av djurlivet stod endast
sida 824
fåglarna och de olika tama arterna att finna i parken. Vans instruktioner var att Eden skulle vara en trädgård och endast en trädgård. Inga djur slaktades någonsin innanför dess råmärken. Allt kött som arbetarna i lustgården åt under hela byggnadstiden togs in från hjordarna som vaktades på fastlandet.
Den första uppgiften var att bygga en tegelmur tvärs över halvöns näs. Så snart den var färdig kunde det egentliga arbetet med att försköna landskapet och bygga hus och hem fortgå obehindrat.
En zoologisk trädgård skapades genom att bygga en mindre mur en bit utanför huvudmuren; det mellanliggande utrymmet, som hyste alla slags vilddjur, tjänade som ett ytterligare försvar mot fientliga anfall. Denna djurpark var indelad i tolv stora avdelningar, och stigar med murar längs sidorna ledde mellan dessa grupper till de tolv portarna i lustgården. Floden och dess angränsande betesmarker upptog det mellersta området.
Då lustgården byggdes upp anlitades endast frivilliga arbetare; ingen betald arbetskraft användes någonsin. De odlade lustgården och såg till sina boskapshjordar för sitt uppehälle. Bidrag i form av föda mottogs också från troende som bodde i närheten. Detta stora företag genomfördes och slutfördes trots de svårigheter som kom sig av det förvirrade tillståndet i världen under dessa oroliga tider.
Men det förorsakade en stor besvikelse när Van, som inte visste hur snart den efterlängtade Sonen och Dottern kunde tänkas komma, föreslog att den yngre generationen också skulle tränas i att fortsätta projektet ifall deras ankomst skulle fördröjas. Detta såg ut som ett medgivande från Vans sida att han vacklade i tron, och det ledde till ansenliga bekymmer och fick mången att överge arbetet, men Van gick vidare i sin förberedelseplan och han fyllde under tiden desertörernas platser med yngre frivilliga.
5. LUSTGÅRDSHEMMET
I centrum av Edens halvö fanns den Universelle Faderns utsökta stentempel, lustgårdens helgedom. Norröver uppfördes det administrativa högkvarteret, söderut byggdes hemmen för arbetarna och deras familjer och västerut reserverades ett markområde för de skolor som den efterlängtade Sonens utbildningssystem förutsatte, medan ”öster om Eden” byggdes bostäderna avsedda för den utlovade Sonen och hans direkta efterkommande. De arkitektoniska planerna för Eden omfattade hus och hem samt rikligt med landområde för en miljon människor.
Fastän lustgården endast till en fjärdedel var färdig då Adam anlände, fanns där tusentals kilometer bevattningskanaler och närmare tjugo tusen kilometer stenlagda stigar och vägar. Det fanns något över fem tusen tegelbyggnader i de olika sektorerna, och träden och växterna var nästan oräkneliga. Varje husgrupp i parken bestod av högst sju hus. Fastän konstruktionerna i lustgården var enkla var de högst konstnärliga. Vägarna och stigarna var väl anlagda, och landskapets utformning var utsökt.
De sanitära arrangemangen i lustgården stod högt över allt vad man dittills hade försökt åstadkomma på Urantia. Dricksvattnet i Eden hölls friskt genom att man noggrannt iakttog de sanitära föreskrifter som hade bestämts för att bevara dess renhet. Många besvärligheter uppstod under dessa tidiga tider av
sida 825
att dessa regler inte följdes, men Van inpräglade så småningom i sina medarbetare vikten av att inte låta någonting falla ned i lustgårdens vattentillförsel.
Innan de senare byggde ett avloppssystem brukade edeniterna
omsorgsfullt gräva ned allt avfall eller ruttnande material. Amadons
inspektörer gick sina dagliga ronder för att upptäcka möjliga
sjukdomsalstrare. Urantianerna vaknade inte på nytt upp till betydelsen
av att förhindra sjukdomarnas uppkomst hos människan förrän mot slutet
av adertonhundra- och början av nittonhundratalet. Innan den adamiska
regimen bröt samman hade man av tegel byggt ett täckt avloppssystem som
gick under murarna och utmynnade i floden från Eden halvannan kilometer
utanför lustgårdens yttre eller mindre mur.
Vid den tid då Adam anlände växte de flesta av de växter som fanns i denna del av världen i Eden. Man hade redan fått fram avsevärt förbättrade arter av växter som producerade frukt, säd och nötter. Många av de nutida grönsakerna och sädesslagen odlades för första gången här, men tjogtals arter av näringsväxter gick senare förlorade för världen.
Omkring fem procent av lustgården utnyttjades för intensivodling, femton procent var delvis odlad, medan resten lämnades mer eller mindre i sitt naturliga tillstånd i väntan på att Adam skulle komma, då man tänkte att det var bäst att slutföra arbetena i parken i enlighet med hans idéer.
Och så här gjordes Edens lustgård färdig att ta emot den utlovade Adam och hans maka. Denna lustgård hade varit en ära även för en värld med fulländad administration och normal övervakning. Adam och Eva var mycket nöjda med den allmänna uppbyggnaden av Eden, fastän de gjorde många förändringar i inredningen av sin egen personliga bostad.
Fastän arbetet med utsmyckandet egentligen inte var avslutat vid den tid då Adam anlände var platsen redan som ett smycke av botanisk skönhet. Under den första tiden av Adams vistelse i Eden fick hela lustgården en ny gestalt och nya dimensioner av skönhet och storslagenhet. Aldrig före eller efter denna tid har Urantia hyst ett lika utsökt vackert och ymnigt exempel på trädgårdsskötsel och jordbruk.
|
|
|
|
||
|
6. LIVETS TRÄD I mitten av lustgårdstemplet planterade Van det länge vaktade livets träd, vars blad var ”till läkedom för folken” och vars frukter så länge hade hållit honom vid liv på jorden. Van visste mycket väl att Adam och Eva för sitt livsuppehälle också var beroende av denna gåva från Edentia efter det att de hade framträtt på Urantia i materiell form. I systemens huvudstäder behöver de Materiella Sönerna inte livets träd för sitt uppehälle. Endast då de är återpersonaliserade på planeterna är de beroende av denna tillsats för fysisk odödlighet. ”Kunskapens träd på gott och ont” kan vara ett bildligt uttryck, en symbolisk beteckning som omfattar en mängd mänskliga erfarenheter, men ”livets träd” var ingen myt; det var verkligt och fanns under en lång tid på Urantia. När Edentias Högste godkände Caligastias förordnande till Planetprins på Urantia och de ett hundra medborgarna i Jerusem till hans administrativa stab, sände de med Melkisedekarna en buske från Edentia till planeten, och denna planta växte till livets träd på Urantia. Denna form av icke-intelligent liv härstammar från konstellationernas högkvarterssfärer och förekommer också i högkvartersvärldarna i lokal- och superuniverserna samt på sfärerna i Havona, men inte i systemhuvudstäderna. sida 826 Denna superväxt upplagrade vissa rymdenergier som motverkade de element i den animala tillvaron som ledde till åldrande. Frukten från livets träd var som en superkemisk ackumulator från vilken den livsförlängande universumkraften på ett mystiskt sätt frigjordes när man åt av frukten. Denna form av uppehälle saknade helt betydelse för de vanliga evolutionära varelserna på Urantia, men den var uttryckligen till nytta för de ett hundra materialiserade medlemmarna av Caligastias stab och för de ett hundra modifierade andoniterna som hade bidragit med sin livsplasma till Prinsens stab och som i gengäld hade fått det livskomplement som gjorde det möjligt för dem att utnyttja frukten från livets träd för att på obestämd tid förlänga sin annars dödliga tillvaro. Under Prinsens regeringstid växte trädet från marken på den centrala cirkelformade gården i Faderns tempel. Efter det att upproret hade brutit ut odlades det upp på nytt från huvudroten av Van och hans medarbetare i deras tillfälliga läger. Denna buske från Edentia flyttades senare till deras tillflyktsort i högländerna, där den tjänade både Van och Amadon i över hundra femtio tusen år. När Van och hans medarbetare gjorde i ordning lustgården för Adam och Eva flyttade de Edentia-trädet till Edens lustgård, där det än en gång växte på den cirkelformade centrumgården till ett annat tempel som var helgat åt Fadern. Och Adam och Eva åt med jämna mellanrum av dess frukt för att upprätthålla sin tvåfaldiga form av fysiskt liv. När den Materiella Sonens planer gick på avväg tilläts inte Adam och hans familj att föra bort trädets rot från lustgården. När noditerna invaderade Eden fick de veta att de skulle bli ”såsom gudar om de åt av trädets frukt”. Till sin stora förvåning fann de trädet obevakat. De åt frikostigt av frukten i åratal, men den hade ingen verkan för dem; de var alla materiella dödliga av denna värld. De saknade den tillsats som verkade som komplement till frukten från livets träd. De blev rasande över sin oförmåga att dra nytta av livets träd, och i samband med ett av deras inbördeskrig förstördes både templet och trädet av eld. Endast stenmuren stod kvar tills lustgården senare sjönk i havet. Detta var det andra templet till Faderns ära som gick förlorat. Nu måste alla köttsliga varelser på Urantia vandra livets och dödens naturliga väg. Adam, Eva, deras barn och barnbarn jämte medarbetare dukade alla under i sinom tid och blev sålunda underkastade uppstigningsplanen i lokaluniversumet enligt vilken uppståndelse i mansoniavärldarna följer på den materiella döden.
|
individer. Det var aldrig avsikten att lustgården skulle
vara adamiternas bestående hemvist. De skulle bli sändebud för ett nytt
liv till hela världen; de skulle mobiliseras för att osjälviskt utge
sig till de behövande raserna på jorden.